I miljöns tjänst
Av:
Sam Sundberg. Foto: Thomas Sonne

I miljöns tjänst

Nordeas Sasja Beslik åker världen runt för att med egna ögon se hur företag påverkar människor, miljö och samhällen.Vi följde med honom till Indien för att undersöka miljöförstöringen i den globala läkemedelsindustrins fotspår.

Visa mer om:
Asien
Global

- Det handlar inte om etik. Det handlar om affärer.

Sasja

Sasja Beslik sitter i baksätet på en taxi, på väg från flygplatsen in till sjumiljonerstaden Hyderabad mitt i Indiens hjärta. De här är en resa han gjort många gånger under de senaste åren. Ja, inte just denna men varianter på den. Resor för att i världens många mörka hörn undersöka hur stora företag sköter sin verksamhet. Han har besökt Kina, Kongo, Kanada, Kambodja, och ungefär hundra andra länder. I några har man försökt hota, muta, skjuta eller fängsla honom. Sasja är chef för ansvarsfulla investeringar hos Nordea, och det är ett arbete banken tar på stort allvar. Teamet gör analyser på hundratals bolag varje år och besöker i snitt en världsdel varje kvartal. Internt har Sasja kallats ”hippien” bakom sin rygg, men själv ser han sig inte som en etikens förkämpe på ett korståg för mer human kapitalism.

- Om ett läkemedelsföretags underleverantörer släpper ut mycket skit i vattnet så innebär det en affärsrisk. Kan vi få dem att förbättra sin produktion så kan vi förbättra förutsättningarna för långsiktig tillväxt i ett område. Det är en bra affär för alla.

Resan har planerats i månader och syftar till att undersöka läkemedelsproduktionens miljöpåverkan i några indiska samhällen. Målet är att producera en film som sedan presenteras för AstraZeneca, om hur deras indiska underleverantörer sköter sig.

- På så sätt kan vi få dem att sätta press på sina underleverantörer att förbättra hanteringen av miljöfarligt avfall. Får vi inget gehör kan vi ta upp problemen vid deras bolagsstämma, och i sista hand kan vi göra oss av med våra investeringar. Dessutom kan vi göra det på ett publikt sätt så att vi får med oss andra investerare.

i_miljooets_4_0

Rostiga och förfallna fabriker

Morgon i Hyderabad. Vid ett murket träbord utanför Patancheru Industrial Park går Sasja Beslik och vår vägvisare Jay, från Solaron Sustainability Services, igenom dagens expedition. Det tutar oavbrutet från Mumbai Highway som passerar intill, som en motoriserad myrstig. På parkeringen, mellan en rickshaw och en rostig cykel, ligger två kameler och gäspar i morgonsolen.

Sasja ritar med röd tuschpenna på de genomskinliga plastkonvolut han satt på utskrifter från Google Maps. Vi befinner oss i ett av världens mest förorenade områden och inom en kvadratmil, i Sultanpur, Bollaram och Ganesh Nagar, har många av Indiens stora läkemedelsföretag fabriker. Här finns också små fabriker som ser så rostiga och förfallna ut, med sladdar och slangar spretande härs och tvärs, att det är svårt att föreställa sig att de producerar något. Men det gör de. Både bra och dåliga saker.

För sju år sedan tog svenska forskare vattenprover omkring Patancheru och resultaten var häpnadsväckande. Halterna av läkemedel var en miljon gånger högre än vad man i Sverige kan se i renat avloppsvatten. En av sjöarna innehöll högre halter av mediciner än blodomloppet hos patienter som behandlas med dem.

Grundvattnet är i dag odrickbart och lokalbefolkningen tvingas förlita sig på de vattenbilar som var fjärde dag kommer med 20 liter till varje familj i området. Grödor och djur, däremot, sörplar fortfarande i sig av gifterna.

”Ekonomisk utveckling vill alla se. Men den kan inte komma till priset av att man förstör sitt eget land”
- Sasja Beslik.

Utvecklingen blir till en mardröm

Vi kör runt mellan fabriker, kyrkogårdar och mikrojordbruk där någon enstaka gröda odlas och getter betar. 200 000 personer bor i området, de flesta jordbrukare, och vägnätet väver samman lokalbefolkningens skumpiga jordvägar med de släta asfaltvägar industrierna byggt. Det är den positiva sidan av industrialiseringen: infrastruktur, jobb och tillväxt. Ändå blir utvecklingen en mardröm för en stor del av lokalbefolkningen. På så sätt är Patancheru en knivskarp symbol för ett dilemma som plågar hela Indien.

- Ekonomisk utveckling vill alla här se. Men den kan inte komma till priset av att man förstör sitt eget land, säger Sasja Beslik.

Människorna vi träffar berättar om hudsjukdomar och barn med andningsproblem och ledbesvär. En buffel drack av vattnet och dog. En kvinna som tvättade kläder i ett vattendrag varje dag under graviditeten födde ett barn utan ögon.

Det är omöjligt att bedöma värdet av de anekdotiska bevisen. Lokalinvånarnas upplevelser går däremot inte att ta miste på: Trots att de inte dricker vattnet gör det dem sjuka.

Pengar skapar en vilja till förändring

Själv har han åtskilliga gånger sett hur lärdomarna från fältundersökningar fått företag att förbättra tillverkningsprocesser och villkor för låglönearbetare. I pengar finns förändringskraft.

- Så länge företagen tjänar pengar på att förstöra miljön så gör de det. Upptäcker de att de kan tjäna mer pengar på att sluta förstöra miljön så gör de det i stället. Det innebär att även där aktivister och myndigheter står maktlösa kan man åstadkomma saker när man representerar en bank som förvaltar tillgångar på 250 miljarder euro.

Sasja Beslik luktar försiktigt på vattnet i petflaskan och rynkar näsan.

- Jag hoppas att vi om ett år kan se en ny vattenreningsanläggning i Patancheru. Då har vi i alla fall kommit ett steg på vägen.